Det blev små påskkärringar

Posted on

På långfredagen började Silva visa tendenser till att något var på gång och då var det dygn 59 sedan parningen. Det är normalt att valpa mellan dygn 58 och 65 för en hund. Jag försökte sova på golvet intill valplådan, men det gick så där. Silva hade inte det minsta lust att ligga i den iordninggjorda valplådan. Hon ville sova i min säng som vanligt. Någon gång vid 2-3-tiden på natten gav jag upp och vi la oss i min säng. Jag sov inte mycket för vid minsta rörelse eller ljud vaknade jag och kollade läget. 

Påskaftons morgon kom och alla åt frukost som vanligt. Nej, inte Silva för hon ville inget ha, vilket är helt normalt inför en förlossning.

Strax efter kl. 9 började det bli mer intensiva tecken på att valpningen var nära. Silva bäddade, rev, trampade runt i bädden, bäddade ännu mer. Jag lyssnade med mitt stetoskop och kunde tydligt höra små hjärtslag där inne i magen. Klockan 9:40 kom en första, mycket svag krystvärk och ut kom… ja något jag inte vill beskriva här, men det var något som var helt fel i alla fall. 

På med ytterkläderna och ner med Silva i bilen och ilfart till Albano igen. Personalen tar emot oss direkt och en veterinär kommer och undersöker Silva. Vi kunde båda känna minst en valp som rörde på sig och kunde höra svaga hjärtljud. Allt valpningsarbete hade nu upphört hos Silva. Inga värkar eller sammandragningar. Stressen att åka i väg kan ju stoppa upp allt. 

Dom tar med Silva i väg på ultraljud och kommer ganska snart tillbaka med henne. De kunde bara se två levande valpar med mycket låg hjärtfrekvens. Vi beslutar att snitta Silva för att rädda valparna men Silvas värden är jättefina. Allt förbereds för operation och de bär i väg med Silva klockan 11:38.

Vilken pärs att gå där och vänta… men klockan 12:36 kommer en manlig sköterska in med två små, men livskraftiga tikvalpar. Dom läggs i en låda under en värmelampa i väntan på att Silva ska bli klar på operationen. Bästa värmen är ändå hud mot hud, så dom får mestadels ligga i min bh. Så otroligt pyttesmå, de vägde endast 99 respektive 103 gram.

En timme senare kommer de in med en mycket medtagen Silva som fortfarande är drogad av sövningen och bedövningen. Allt har dock gått bra och Silvas livmoder såg mycket fin ut. Det som kom ut vid första krystvärken hemma var mumifierade rester av de två andra fostren vi såg på första ultraljudet. Nu fanns det inga rester kvar eller några andra konstigheter.

Jag fick ”order” om att båda valparna skulle komma igång och dia och det ordentligt innan. Vi får åka hem. Den minsta lilla tiken greppade och diade direkt, men inte den andra. 

Nu kommer min räddande ängel in genom dörren till rummet, min dotter Jenny! Hon hade varit på lite fest hos några kompisar och var nu på väg hem till oss för att hämta sina hundar. Med sig hade hon hamburgare, pommes frites och dricka – lunch! 

Vi turades om att äta och försöka få båda valparna att dia ordentligt. Jenny lyckades till slut får den större av dem att suga fast och det med besked. När hon väl började dia så diade hon i sju minuter.

Strax efter klockan fyra på eftermiddagen fick vi äntligen klartecken på att få åka hem. Jenny åkte i förväg i sin bil och jag åkte i min bil med Silva och valparna i sin transport. Vilken lättnad… trodde jag. Plötsligt börjar Silva skrika i transporten och kastar sig mot öppningen. Jag var tvungen att stanna bilen för att se vad som var på tok. Silva var nästan hysterisk och försökte fly från valparna. Rörde valparna vid henne skrek hon som om någon stuckit en kniv i henne och ja, det hade de ju visserligen också gjort några timmar tidigare. Det var bara att köra hem så fort det gick och upp med Silva och valpar och in i sovrummet. Inga andra hundar fick komma i närheten.

Jag ställde valpbädden i sängen och lindade en elektrisk värmefilt runt så att valparna skulle hålla värmen. Så små valpar klarar inte att själva reglera sin kroppstemperatur. Tomas fick sova på kontoret och Jenny i gästrummet tillsammans med de andra hundarna.

Silva ville inte veta av de små äckliga krypen. Så det vara bara att fixa mjölkersättning, stimulera dem att kissa och bajsa med en fuktig, ljummen tuss och det ungefär varannan till var tredje timma dygnet runt. Silva var med mig i sovrummet hela tiden och jag lockade på henne och försöket lägga till en valp i taget till henne. Men nej, hon kastade sig undan och nästan skrek när valparna kom nära henne.

Tidigt påskdagens morgon, när jag skulle mata och kissa en av valparna kom Silva självmant fram och nosade på valpen i min hand. Jag satt blick stilla, vågade knappt andas. Eftersom jag skulle mata valpen hade jag valpens nos mot mig och rumpan var den del som Silva nosade på. Efter en liten stund började Silva slicka på valpen som svarade med att kissa. Då, precis då tändes ett ljus i Silvas ögon! Något vaknade inom henne och hon insåg att det här var hennes valpar!

Hon fullkomligt flög ner i valpbädden och sträckte sig efter den valp jag höll i – Ge hit min valp! Hon föste med nosen in valparna till sina spenar och ja, det gjorde lite ont i såret efter snittet, men jo hon ville ändå ha dit sina valpar. Då grät jag, grät lyckotårar.

Efter den stunden var Silva den bästa tänkbara mamma för sina valpar.

Valparna äter, växer och utvecklas precis som de ska. Nu skulle de få sina namn och det blev ju små påsk-häxor. Temat för denna kull skulle ju vara på F så det blev vår Fanatsy-kull och de fick heta Argante Of Avalon och Niniane Of The Lake ur legenden om Avalon och Kung Arthur.

#Summering av år 2024

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *