Det är inte klokt vad fort tiden går. Tänk att Diamanterna redan är fyra veckor!? Och på torsdag blir dom en månad gamla.
Tidigt i morse vaknade jag av konstiga ljud jag inte hört tidigare. Vad var det som lät? Lite pip från valplådan och samtidigt ett annat ljud. Jag satta mig upp i sängen med kunde inte se något annorlunda. Ella och Lady sov fortfarande i sängen bredvid mig och på golvet sov Celleste skönt utsträckt.
Men, där var ljudet igen! Jag klev upp och vad möter mig?? Jo, två små valpar, en Pumpkin och en Fenix! Dessa två små filurer hade lyckats ta sig över kanten till valplådan! Undrar vad det ska bli av dessa två?
Ja, ja, det tog inte lång stund innan Kazanjian, Goldie och Cora var över kanten de också.
Nu står det en Bia-bädd utanför så eventuella rymlingar landar mjuk när de tar sig ut.
Celleste la sig direkt i bädden där hon fick vara ifred men samtidigt hade hundra procent koll på alla sina åtta telningar.
Sedan gick första “Valp-expressen” ut till köket. Nu är det hög tid att utvidga vyerna och lära sig att världen är så mycket större.
All åtta fick åka tvättkorg för det är tryggt att färdas tillsammans första gången i livet man flyttar en lite längre sträcka. Det är ju ändå 25 meter från valplådan till lekhagen i köket. Och det är en lång sträcka när man bara är fyra veckor och mellanpudel.
På natten sover dom i sovrummet med oss. Nu har perioden “flytta runt valpar” börjat. Valparna är mer eller mindre hela tiden där vi är. Är vi i köket är valparna där med oss. Sitter jag i sovrummet och jobbar, är valparna där med mig.
Ute i köket i lekhagen startade mamma Celleste med att ge en stärkande och lugnande slurk mjölk. Celleste tycker att de börjar bli stora och att dom bråkar för mycket om vilket juver de ska ha, så nu serveras maten stående. Endast sent på kvällen och natten lägger sig Celleste ner och diar dom.
Idag har det varit väldigt pipigt och gnälligt från valparna.
Som kinkiga småbarn. Inget är bra, inte ens att dia mamma Celleste.
Vad är det för fel?
Har dom ont imagen?
Är det något fel på dom?
Som orolig uppfödare målar man upp än det ena och än det andra.
Varför är dom inte nöjda?
Den store Mazarinen var värst. Han pep, gnällde, pep och gnällde. Kunde absolut inte komma till ro. “Men lilla gubben då! Kom får du sitta i min famn när jag jobbar vid datorn!”
Då kände jag vad det var för fel!
Och det stavas TÄNDER
Hela munnen håller på att spricka upp av små, sylvassa, vita tänder. Inte konstigt att dom är gnälliga. Även små människobarn är gnälliga när tänderna kommer.
Nu serveras sval mat istället för ljummen. Till små människobarn finns speciella bitringar som man först lägger i frysen. Kallt lindrar en öm mun där en massa tänder ska växa upp.
Efter att valparna ätit kylskåpskall mat somnade alla nöjda och mätta.
